Etiketter
Jag hade ett vettigt inlägg påbörjat men det får bli morgondagens inlägg för min hjärna förvandlades under dagen till en grötig, förälskad, massa. [Red. Fast ge inte upp på detta inlägg ändå, det blev på något vis lite vettigt efter bilden. Även om jag inte vet hur det gick till.] Objektet för min kärlek är en ny (begagnad) tekanna. (Vilket betyder att jag nu äger sex tekannor… behöver jag sex tekannor? Jag skulle säga att det är klart jag gör det.) Är den inte bara underbart vacker? Stor, med fantastiska slingrande lövverk i en vacker blå färg och med ett fint handtag i mässing. Den motiverar mig att arbeta ikväll trots att jag under förmiddagen var en aning nedstämd. Något som inte hjälpts av att jag söker jobb, vilket alltid är en deprimerande och själadödande upplevelse. (Om någon vill ha en bättre begagnad konstvetare så finns jag tillgänglig med mer eller mindre omedelbar verkan.)
Det har fått mig att fundera över några saker, bland annat varför man blir så påverkad av småsaker ibland. På gott och ont. Ibland räcker det med att man får en begagnad tekanna med posten för att man ska bli en aning nöjdare med världen i allmänhet. (Detta hjälper bara när det är världen i allmänhet som gjort en lite besviken, arg eller ledsen, inte vid faktisk depression… vilket är ett helt annat odjur.)
Den andra saken jag funderade över var hur jag är frestad att sätta mig och skriva artiklar som man kunde försöka övertala någon publikation att publicera. Det vore ju ganska förnuftigt då det vore ett positivt och karriärsfrämjande steg. Ett av mina stora problem är dock min sorgligt rangliga självkänsla. De som känner mig kanske finner det något svårt att tro på (jag har fått höra att jag verkar ganska självsäker), men jag hemsöks ganska ofta av svåra tvivel på mitt eget värde och det leder ibland till att man sätter krokben för sig själv och att det ibland är svårt att ta de där positiva och karriärsfrämjande stegen. Så vad ska man göra? Utöver att (en aning förgäves) försöka intala sig själv att man visst är bra på saker och en åtminstone någorlunda acceptabel person? Ja… visste jag det skulle jag sluta bära runt på mina självtvivel som ett litet vasstandat och kloförsett monster i en ryggsäck. Det bästa svaret jag har kommit fram till är att bita ihop och låtsas som om monstret inte alls kör in klorna i ryggen och tuggar entusiastiskt på ens nacke. Att göra sitt bästa för att ändå komma igång med de där positiva stegen och kravla sig upp igen och igen varje gång man faller ihop under vikten av ryggsäcksmonstret.
Nej, usch… det här blev ju inte så upplyftande som det var tänkt. Förlåt. Här får ni en bild på en hyllrad vackra böcker som bor i min lägenhet.